Det ska ju alltid lösa sig

Så var det ju sagt.
Men varför känner jag mig efter bara två veckor i stan så förbannat uppstressad och ja ganska olycklig. I mitt huvud letar jag hela tiden efter anledningar till att inte vara här. Letar resemål.
Och nu senast kan jag erkänna att jag tittar på hund, oxå ett sätt att vara "i en annan värld" på. Säg inget. Jag vet. Picard har varit borta i 6 veckor. Det är inte alls länge. Det är bara 10 % av ett år. Men processen är lång så jag måste liksom börja nu för att få sedan...
Men även om jag planerar och letar och hoppas så växer känslan av stress. Det finns ett tempo i stan som jag inte upplevde en endaste dag i Gryttjom. Där bara gick dagarna som de var. Man gjorde inget extra för att bevisa ngt och hälsan var på topp trots oigenomtänkt kost och bristande besök till gymmet.
Är det bara jag eller är alla olyckliga i stan?