Och jag hann knappt se den...Eller såg den gjorde jag. Har fönster numera där jag sitter. Blir som en daglig påminnelse om att jag jobbar inomhus. Och med 45 min lunch blir det liksom inte av att man knatar ut. Det blir micra, äta, snacka, ny kaffekopp och tillbaka till datorn.
MEN idag när jag bytte från bussen till T-banan på skanstull. De där sekunderna jag har från bussdörren till t-banetrappen...då såg jag hur solen var på väg upp! Lite vårmagi! Och hopp om framtiden.
Men nu är den ju på väg neråt igen... Ser den sjunka försiktigt. Och med solen så sjunker oxå temperaturen. Har varit så satans kallt och inte ens Izz vill lämna värmen för en promenad. I morse släpade jag ut honom ur buren som han krupit in i efter att jag släpat honom ur sovrummet. Så i trapphuset spjärnade han emot igen men jag vann, igen... Och sen gjorde han ett tappert sista motstånd på innergården. Sedan accepterade han sitt öde och vi tog vår morgonvända. Kan erkänna att den kändes lång idag för mig oxå. Fast det var samma 3-4 km som varje jävla morgon! Man måste liksom ta sig förbi huset i mitten av vändan, sedan är det ju hemväg...även om det är backe just där, en ganska långdragen dessutom. Men väl uppe för den så är det ju nästan sprintdags...nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar