Att är det inte lustigt hur folk inte riktigt bryr sig om hur just Du tänker?
Så säg att Jag inte gillar hur jag själv ser ut, vi säger att jag tycker att jag väger för mycket. Eller egentligen så säger vi att jag inte gillar att min kropp behöver näring (precis som alla andras...) I af så säger vi detta nu. Jag är missnöjd. Jag är olycklig. Jag är deppig och känner mig fel.
Tänk dig då hur folk runt om kring oss inte bryr sig om detta! De har nog med sina egna lår, finnar, hår, ärr, öron och ja det mesta även här sitter ju i deras tankar. De har för mycket eget för att bry sig om att jag är fel. Märkligt va.
Dessutom finns det nog tillräckligt många som tycker tvärtom. Att man är bra, kanske till och med bäst.
Varför är detta så svårt att förstå? Vad är det som sätter en sådan spärr i huvudet att jag inte kan ta en enkel sak som en komplimang?! Och tänka vad kul att någon sa att jag är snygg eller smart eller klok eller rolig eller vettig eller intressant eller söt eller vacker. Vet ni, jag har aldrig trott på komplimangen Vacker. Hur är man Vacker när man är 159 cm lång och rödhårig med massa fräknar. Kan köpa, men ack så skeptiskt och motvilligt, snygg, söt...möjligen i rätt ljus sexig men Vacker?? Nja. Soluppgången är vacker. Regnbågen oxå. En häst och möjligen en utsikt. Men jag... Och då är frågan. Vem är jag att sätta spärrar på andras syn på mig?! Jo jag har ju tydligen gjort det i flera långa år. Krympt ner komplimangerna till en axelryckning och ett snett leende. Tack kanske ibland skulle passa men nej, om man vänder sig om och går så behöver man inte ta komplimangen. Det får liksom stå för Den andre. Det är inte så att jag inte behöver dom, jag kan bara inte ta emot dom. Jag rodnar, får ont i magen, känner mig falsk och sedan tänker jag snabbt att personen ljög nog. Jepp, jag har alltid nyttjat lögn som ett bra försvar. Är vi vänner så ljuger du för att vara snäll och är vi inte det så ljuger du för att du vill ha ngt.
Men goda nyheter, om jag kan skriva om det så betyder det att jag tänker på det och om jag tänker på det så jobbar jag ju på det. Så jag gör just det. Jag jobbar på det. Och jag försöker säga Tack och stå kvar, kanske le lite. Har dock fått in ovanan att säga Det var så lite så. Som om mina 8 h av slit tillsammans med Dig inte var mer än någon minut av ingenting och nu när du tackar och säger att du verkligen uppskattade att jag hjälpte dig fick jag det att låta som well det var väl inget, fast båda vet ju att jo...det var det.
Ska sluta nu. Vet inte om det egentligen behöver läsas. Eller kommenteras. Behövde nog i af skriva det. Kanske en dagbok hade varit lämpligare.
En annan snabb sak. Jag har jobbat på mina kramar i sommar. Så kanske är det på tiden att folk slutar säga att jag inte kramas. Kanske har vi kommit till punkten då jag borde få försöka själv, Utan att få kommentaren Men du kramas ju inte!?! som följd eller som spärr innan jag ens tagit kraft till den där kramen. Just nu ger kommentaren mig bara ett Free pass till att Inte behöva bli bättre, men det är väl inte så vi vill ha det?
Så säg att Jag inte gillar hur jag själv ser ut, vi säger att jag tycker att jag väger för mycket. Eller egentligen så säger vi att jag inte gillar att min kropp behöver näring (precis som alla andras...) I af så säger vi detta nu. Jag är missnöjd. Jag är olycklig. Jag är deppig och känner mig fel.
Tänk dig då hur folk runt om kring oss inte bryr sig om detta! De har nog med sina egna lår, finnar, hår, ärr, öron och ja det mesta även här sitter ju i deras tankar. De har för mycket eget för att bry sig om att jag är fel. Märkligt va.
Dessutom finns det nog tillräckligt många som tycker tvärtom. Att man är bra, kanske till och med bäst.
Varför är detta så svårt att förstå? Vad är det som sätter en sådan spärr i huvudet att jag inte kan ta en enkel sak som en komplimang?! Och tänka vad kul att någon sa att jag är snygg eller smart eller klok eller rolig eller vettig eller intressant eller söt eller vacker. Vet ni, jag har aldrig trott på komplimangen Vacker. Hur är man Vacker när man är 159 cm lång och rödhårig med massa fräknar. Kan köpa, men ack så skeptiskt och motvilligt, snygg, söt...möjligen i rätt ljus sexig men Vacker?? Nja. Soluppgången är vacker. Regnbågen oxå. En häst och möjligen en utsikt. Men jag... Och då är frågan. Vem är jag att sätta spärrar på andras syn på mig?! Jo jag har ju tydligen gjort det i flera långa år. Krympt ner komplimangerna till en axelryckning och ett snett leende. Tack kanske ibland skulle passa men nej, om man vänder sig om och går så behöver man inte ta komplimangen. Det får liksom stå för Den andre. Det är inte så att jag inte behöver dom, jag kan bara inte ta emot dom. Jag rodnar, får ont i magen, känner mig falsk och sedan tänker jag snabbt att personen ljög nog. Jepp, jag har alltid nyttjat lögn som ett bra försvar. Är vi vänner så ljuger du för att vara snäll och är vi inte det så ljuger du för att du vill ha ngt.
Men goda nyheter, om jag kan skriva om det så betyder det att jag tänker på det och om jag tänker på det så jobbar jag ju på det. Så jag gör just det. Jag jobbar på det. Och jag försöker säga Tack och stå kvar, kanske le lite. Har dock fått in ovanan att säga Det var så lite så. Som om mina 8 h av slit tillsammans med Dig inte var mer än någon minut av ingenting och nu när du tackar och säger att du verkligen uppskattade att jag hjälpte dig fick jag det att låta som well det var väl inget, fast båda vet ju att jo...det var det.
Ska sluta nu. Vet inte om det egentligen behöver läsas. Eller kommenteras. Behövde nog i af skriva det. Kanske en dagbok hade varit lämpligare.
En annan snabb sak. Jag har jobbat på mina kramar i sommar. Så kanske är det på tiden att folk slutar säga att jag inte kramas. Kanske har vi kommit till punkten då jag borde få försöka själv, Utan att få kommentaren Men du kramas ju inte!?! som följd eller som spärr innan jag ens tagit kraft till den där kramen. Just nu ger kommentaren mig bara ett Free pass till att Inte behöva bli bättre, men det är väl inte så vi vill ha det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar