Babyboom i skogen och rastlös

Ute på vår morgontur blev vi överfallna av barn...överallt var det barn. Man hörde inte fåglarna eller ens flygplanen som var påväg in mot Bromma.
Det var barn som lekte, barn som orienterade, barn som sprang, barn som bar saker, barn som letade efter saker, barn i vagnar, barn på cyklar, barn som trodde dom var vuxna, barn som grät, barn med föräldrar, barn som tjurade, barn på vägen, barn i vägen, barn under träd, barn med lärare, barn som skrek. Barn barn barn barn... Nacka reservatet var Fullt av dom!
Resultatet för oss blev att vi gick vår vända skapligt mycket fortare än vi brukar... Raska steg för att fly.

Nu känns det bättre. På tal om att kännas bättre. Igår kändes det inte bra. Deppigt. Lågt. Trött. Vill ha ngt att göra. Vill vara aktiv. Vill planera, styra upp, organisera, koordinera... Suck. Detta är som när jag i vintras var sjukskriven, fast nej...då satt jag ju med syrrans bokföring hela dagarna, och sedan var jag ju faktiskt skadad. Så detta är mer som...mer som... mer som att vara Arbetslös. Fuck, jag sa det. Jag är arbetslös. Fast jag tror jag väljer ett roligare ord, arbetsBefriad. Känns trevligare. Men vad det än heter så hjälper det inte mig från att vara rastlös, för det är jag. Men jag jobbar på det. Andas, njut av lugnet. Låt detta vara en gåva. Stressfritt. Positivt. Låt det vara just så... Ngt bra i väntan på ngt bättre, eller i af ngt annat.