Hjärta och smärta

Igår funderade jag en hel del på detta med par och att vara ihop/tillsammans/ilag (det heter som på värmländska). Vad är det som driver människor att para ihop sig hela tiden? Känner många människor som Måste vara tillsammans med någon, annars känner dom sig inte som en hel människa. De blir, enligt dom själva, mindre värda utan en respektive. Varför? Vad är det med att ha Någon som gör Dig en bättre människa? Jag har ingen. Är jag sämre än den som har? Sämre på vadå förresten? På att anpassa mig till en annan person och på att ständigt behöva tänka på att inte såra denna personen? Nej detta med tvåsamhet är ett mysterium för mig. Att det är det förbryllar mig lite för mina föräldrar bor ihop och är lyckliga (oftast). Mina mormor och morfar höll ihop i alla lägen (tills morfar dog), lika så farmor och farfar. De flesta jag präglades av som barn var lyckliga och tillsammans. Får den känslan i alla fall. Men ändå har jag ett så stort problem med att vara i ett par.
Nu fick jag en annan tanke...denna diskussion har varit pågång på min blogg förut. Hm, jag verkar tänka rätt så mycket på detta. Kanske är det för att jag lite undrar vad som är fel på mig. Varför är jag så svår. Och varför känns det så läskigt att "tillhöra" någon. En tendens som jag sett hos folk (vet att jag säger folk, andra, människor...men jag vill liksom inte säga namnen...känns lite fel) är att de blir tillsammans oftast utan att vara kära eller så. Man bara blir ihop ändå. Varför? Fast då kommer vi in på diskussionen kär och älskar och förälskad...vill inte riktigt ta den. För den om någon känns både svart och djup...och jag personligen har aldrig gillat att ge mig ut på djup där jag inte ser botten. Det är en av få saker som skrämmer mig. Alltså slutar vi härmed hjärta-diskussionen...smärta är enklare. Jag har ont i hela min kropp. Som feber fast utan värmen och med en klar knopp. Har fått en kur av syster som ska råda bot och detta är biverkningarna på den kuren. Men som som alltid innan det blir bättre så ska det bli sämre...och just nu är det sämre. Men allt ont för ngt gott med sig, har hört det någonstans. Kan vara sant. Jag har förresten insett att jag gillar smärta. Inte att jag Önskar mig det men jag känner mig mer levande om jag är skadad eller har ont. Jag känner ju något, även om det nu är smärta, men att känna är ju bra. Eller hur!? Men tänk efter så förstår ni vad jag menar. Du stukar foten när du är ute och går i skogen. Det gör ont, men huvudet blir klart. Smärta väcker dig. Kanske blir du lite arg, och den känslan gör att du kommer upp på fötterna och du kan strax gå igen. Märklig sak detta med smärta, i alla fall i lagom stor dos... Allt för mycket och kroppen stänger ner och då har vi missat hela poängen. När jag som tonåring boxades hade jag en tränare som om och om igen sa till oss Pain is temporary, glory lasts forever! Tänk på det, tänk på vad lite smärta kan driva oss till... hjärtsmärta eller kroppsligsmärta.
Har snurrat in mig nog i detta nu.